
I torsdags cyklade jag för första gången till skolan, vilket är en del av min plan för att komma i form inför Vätternrundan.
Det var inte dåligt väder, men inte så bra heller. Enligt GPSen skulle det ta en timme och sex minuter, men jag startade med lite god marginal eftersom jag inte kände till vägen.
Själva cyklingen rullade på riktigt bra, förutom att jag behövde stanna väldigt ofta för att dubbelkolla med GPSen att jag verkligen inte cyklade fel. Några gånger började gps-tanten be mig göra en u-sväng eller nått annat knas, men överlag rullade det på bra.

Glädjen började sprida sig i kroppen direkt då jag såg skyltarna mot Flemingsberg! Jag cyklade på en timme och tretton minuter, en tid som kommer kapas så fort som jag lär mig vägen.
I skolan fick vi först lyssna på en föreläsning om amning och spädbarn, och sedan fick vi hålla på med en praktisk övning. Riktigt roligt!

Efter en heldag gick jag ned mot cykeln för att ta mig hem igen. Då hittar jag den saboterad! Usch vad man HATAR människor som gör sådant! Hela kedjan var avplockad och det gick inte att röra pedalerna. Pappa fick rycka in via telefon och efter ca trettio minuter lyckades jag få kedja, bakhjul och bromsarna på plats igen.



Hemvägen gick fortare, 1timme och 5min! Detta trots den psykiska utmattningen av att hitta cykeln saboterad.


Tills nästa gång ska jag: skaffa skyddsglasögon mot sand, smuts och blåst. Kanske en väska på styret där jag kan förvara mina saker så att jag inte behöver ha en tung väska på ryggen. Slutligen även ett större ordföråd av svordomar tills nästa gång någon bråkar med min cykel!