Min Viggo. Somna in min ängel.

Godmorgon kära vänner!

I skrivande stund sitter jag på ett tåg som susar fram genom mörkret, förbi vidsträckta åkrar och hus som precis börjar visa på liv genom tända lamor. Jag och F är påväg ned mot Danmark och mer specifikt Köpenhamn. Jag har sett fram mot denna resa länge men från i torsdags har jag inte riktigt kännt mig lik och min glädje mattades av.

Du har tagit dina sista steg här på jorden och jag kommer sakna dig min kära vän Viggo.

Jag minns det som igår…

När vi träffade dig för första gången och tog med dig hem.

Hur du inte vågade sova själv första natten utan sov med mig på mina fötter.

När du fick följa med mig till stallet och rida ut med mig och Jubilee.

Hur du tyckte snön var kall mot dina tassar.

Hur du rusade fram som en tornado för att torka efter varje bad.

Min och F’s andra dejt när vi gick tillsammans med dig tätt ihop under ett paraply.

Hur du alltid satt i fönstret och spanade på världen utanför och var snabbast fram till dörren för att hälsa oss alla välkommen.

Du är saknad min lilla vän!

Fredag 2:a november somnade Viggo in och jag är så glad för all glädje som han givit och alla fina minnen. Tack.

Nu far vi vidare på vår resa och jag resar med en klump i bröstet. Vi ville inte ställa in resan, för vad tjänar det till egentligen!? Men vågor av saknad kommer över mig och jag försöker fokusera på det positiva både i nuet och det positiva Viggo inneburit. Sedan får tiden göra resten för att kunna läka alla sår.

Ta hand om er, Kram!