Vätternrundan 2019

Ja hur ska man kunna sammanfatt 300km? Kanske med orden:
Långt
Längre
Längst
.. Och Mååål

Loppet är förbi och jag och pappa är på väg tillbaka norröver. I nuläget känns kroppen bra, lite mör men inga smärtor som tur är. Men hur kan man egentligen förvänta sig att må efter 3 timmars sömn, 30 mil cykling på en 30 år gammal cykel?

Vi anlände i Råssnäs camping vid kl 18. Då påbörjade vi vapenvården av cyklarna, vi hade en däckbytet tävling och åt lite middag. Jag somnade vid ca 21:30 och klockan ringde 00:30. Dags att ge sig av mot startlinjen.

Smått sömndrucken hoppade jag upp på cykeln och trampade iväg i sällskap av pappa, min bror, min brors fru, samt M och E.

I skydd av mörkret gick starten. Vi cyklade med öppna fält på var sida om vägen och alla hundratals bakljus från cyklisterna framför lyste röda och ringlade sig fram som en röd orm i natten.

07:00 var vi nere i Jönköping. Vi åt köttbullar, fyllde vattenflaskan och passade på att ta massage.

Från Jönköping till Karlsborg är det ca 10 mil. Under dessa 100 km började solen spricka fram genom molntäcket. Vi tappade lite fart och kraft från Jönköping eftersom det var så kallt. I depå’n hann musklerna kallna och de var inte pigga på att fortsätta användas. Men efter ett lasagne-stopp i Hjo hade vi mer energi och fart till Karlsborg.

Loppet kantades av många olyckor. Ambulanser dundrade förbi med blåljus stup i kvarten och fick ta hand om allt mellan ensamma cyklister som säckat ihop av utmattning till stora krascher.

Jag tycker att jag känner min kropp så jag är inte rädd för utmattning. MEN jag är väldigt rädd för att nått ska bli fel på cykeln och jag kraschar, att nån ska krascha innan mig och jag hinner inte stanna eller att någon kör in i mig och jag kraschar. Som tur är har det inte hänt än, men det gäller att vara skärpt!

Med 20 mil bakom sig kan 10 kvar till mål låta lite. Men det är fortfarande en lång distans och man har som sagt redan cyklat 20. Vid detta laget var såklart kraften inte riktigt på topp men mitt främsta problem var ont i baken och i ländryggen.

Klockan hade passerat lunch och när vi hade cyklat i 14 timmar fick pappa punktering. Trots att hans sovit i nån depå så var vår styrka på ganska olika nivåer. Eftersom han behövde stanna och byta däck och jag hade påvisat mina däckbytarkunskaper (obefintliga) redan kvällen innan på tävlingen så cyklade jag vidare själv.

Sista sträckan gick väldigt bra. Jag höll ett högt tempo och körde in mycket tid. Milen tickade ned 6, 5, 4… och att komma i mål kändes inte så långt borta längre. Det enda man ska minnas om den sista etappen är att det är JÄVLIGT många backar. Benen är redan sååååå slut, kroppen vill inget hellre än att komma i mål men det kommer bara fler och fler backar.

Efter många många mil började jag äntligen närma mig målområdet. Och kan erkänna att jag nästan var tårögd av glädje. För mig tog loppet totalt 17 timmar (cykeltid + stopp i depåer).

Vätternrundan är ett riktigt kraftprövning. Jag har cyklat den tre gånger och älskar de vackra landskapen, gemenskapen bland cyklisterna och de fantastiska mänskor som ställer sig och hejar på alla 20 000 cyklister. Men i nuläget känner jag för att tacka nej till Vättern 2020.