Allt dåligt i mitt liv

Hej solstrålar. Hoppas ni mår bra!

En i min närhet gick nyligen bort och sådant sätter alltid igång en massa tankar.

Eftersom psykisk ohälsa och självmord tyvärr är väldigt vanligt i vårt samhälle och mycket beror på att man känner dig ensam med sina problem så vill jag vara del av att spräcka den bubblan. Med socialamediers framfart så har mycket positivt skett men dess baksida är enligt mig att alla delar med sig av det positva i sina liv och nånstans har man glömt att visa upp sin mänskliga sida. ”Man är alltid glad, lyckas i karriären, har städat hemma och är kär i sin partner.”
Men är det verkligen så?

Jag brukar alltid fokusera på det positiva i mitt liv och låta det få ta mest energi och utrymme i mitt huvud men självklart finns även negativa saker även hos mig.

Utan att gå in på saker som pågår men som påverkar andra vilket gör att jag avstår att skriva om dom så finns det annat.

Min syster har brutit kontakten med mig och vi har inte pratat på mer än 6 år. Vi bråkade aldrig, så jag vet inte vad det beror på men plötsligt var hon borta. Vi stod varann nära när jag var liten vilket gör att denna tystnad är tråkig men eftersom det gått så många år så är detta inte något som påverkar mig mycket numera.

Sen har jag en fantastisk familj i övrigt. Så varför sörja och ödsla energi på en person istället för att glädjas över alla andra!?

Jag har en mage som bråkar med mig. Den blir uppblåst, hård eller smärtar. Min teori är att det kommer från mitt missfall som skedde för mer än ett år sedan. Det var då som problemen uppstod och därefter så har de stannar kvar. Ungefär som en objuden gäst som inte förstår att den ska lämna festen.

Hur som haver är detta ett problem som har tärt mycket på mig och min självbild. Men har nu accepterat att jag har problem och försöker äta rätt för min kropp, minska stressen, få i mig tillräckligt med vätska och motionera.

Jag lever på hoppet och tror att allt kommer lösa sig en dag!

Jag har dyslexi vilket gör att jag läser och skriver på ett annat sätt än de flesta. Detta har lett till en del omtentor och ofta en känsla av att jag inte är lika smart som mina klasskamrater.

Men trots mitt handikapp så har jag aldrig låtit mig själv brytas ned av motgångar. Visst blir jag ledsen när jag inte klarar av saker, men då får man acceptera sitt öde och göra det bästa av situationen. Dessutom får man ge sig f*n på att klara av saker och ting. Jag bestämde mig för att skriva en bok och nu (hint.. hint..) kanske det kommer bli en till.

Som ni märker har alla saker som tynger ned ens humör. Men innan man känner sig ensam med sina problem så rekommenderar jag att man ska prata om dom med någon man litar på. Det är ofta på så sätt man finner en lösning på problemet och allt blir lättare.

Ni är starka, fantastiska och jag önskar er allt gott! Glöm aldrig att du klarar mer än vad du tror och att tiden läker alla sår!