Hoppas allt är bra med er, att ni är friska och redo för en ny vecka! Jag har faktiskt längtat tillbaka till vardagen. Visst är det galet!?
Det var inget egentligt fel på helgen, men förutom att jag träffade S och fotograferade så var det väldigt tomt att spendera helgen utan J. Visst gillar jag egentid och jag behövde det till att skriva. Men dagarna blev ganska långa och sega.
När jag var liten var jag hyfsat mörkrädd. Hemma i Valbo har vi en lång korridor med mitt rum i ena änden, toalett i mitten och källardörren i slutet av korridoren. Jag minns att om jag blev kissnödig på natten ville jag nästan hellre ligga kvar och hålla mig än att gå ut i mörkret. Känner ni igen er?
Jag har bott ihop med J i ca 7år och trodde att rädslan för mörka skuggor och vrår var något jag växt ifrån. Men häpen blev jag då jag märkte att om kvällarna lystrar jag nu lite extra på ljud i lägenheten och spejar ut i mörka vrår. Tänk att det kan vara så stor skillnad bara man har någon vid sin sida! Inte för att jag tror att vi skulle kunna försvara oss bättre om det skulle komma in en galen massmördare, men rädslan är inte logisk. Så jag skulle säga att det svåraste med distansen är att jag sover sämre själv och jag kommer inte våga se en skräckfilm på ett bra tag, haha.