Godmorgon!
Hoppas helgen har var bra och att du är laddad inför den nya veckan. Tänk att denna vecka kliver vi över till oktober. Visst är det härligt med denna färgsprakande höst.
I lördags åkte jag och J till Uppsala. God mat, trevligt sällskap och en trevlig höstpromenad genom stan. Vilken fin stad det är.
Igår medan J pluggade satt jag och skrev. Sedan gav vi oss ut i löpspåret.
Vi hade bestämt oss för ett långpass men hur långt det skulle bli hade vi ingen aning om. Jag hade på mig min nya löparväst och den var laddad med både bränsle i form av schakrutor och vatten.
När vi kom upp till vägskälet mellan 10 km och 15 km så styrde jag stegen mot 15. Jag och J har aldrig valt det spåret men jag kände att det var dags. Om man inte skulle orka hela så kan man i värsta fall bara kliva över till ett kortare spår och korta av löprundan. Där i korsningen tvekade J. Han var imponerad av min väst och sa skämtsamt att han inte kan springa 15, han hade ju ingen väst. Jag räckte över min väst och jag vet inte om det var placebo eller ej men vi tog oss runt hela den vackra rundan.
Jag är så stolt över J’s förbättring i löpspåret. I maj-ish när vi började springa så ville han inte springa mer än en km i taget och nu är det ett minne blott.
När vi kom i mål efter 15 km så visade min Runkeeper enbart 12,8 km. GPSen hade irriterande nog blivit pausad någonstans längs vägen. Jag störde mig så pass mycket på det (OCD haha) att jag sa att jag ville fortsätta tills det stod 15. Sagt och gjort. Planen var alltså att springa 15 men summa sumarum blev det 17. Man klarar mer än vad man tror!