Graviditet. Missfall.

Chock

Räddsla

Glädje

Förvirring

Förlust

Förvirring

Skuld

Fortsatt förvirring och kroppens återhämtning

Godmorgon kära vänner! Som många av er har märkt och undrat så har inte jag riktigt varit mig lik på senaste tiden.

Året 2018 började inte riktigt på lättaste sättet.

När tre graviditetstest pekade mot samma slutsats kom chocken. Vi är ju här i livet.. Jag mitt i studier och vi bor i ett alldeles för litet boende för tre personer.. Vad innebär det här!? Jag och F må ha varit tillsammans länge, men trots allt har vi inte plannerat in små bäbisar förrän längre bort i horisonten, och därför var chocken och förvirringen total.

Vi var dock inte förvirrade allt för länge. En kort tid efter bombnedslaget besökte vi läkarna. Där blev jag undersökt och informerad att den lilla hade lämnat oss. Jag måste säga att det var en jättekonstig känsla att ligga och se något så litet på ultraljudsskärmen samtidigt som läkaren sa att: ”Den ligger placerad på rätt sätt, men det finns ingen hjärtaktivitet.”

Läkarna sa att detta händer oftare än man tror och risken för missfall är faktiskt 1 på 5. Mycket större än vad jag någonsin skulle ha kunnat tro! Något annat som jag fick lära mig var att trots att man får missfall så kan det bli så att det inte lämnar kroppen. I dessa lägen genomgår man en ungefär samma process som vid medicinskabort.

Dagen då jag skulle ta medecinen för att driva ut resten var hemsk. Lava inombords, smärta från hela magen, vågor av frossa och ett helvetes illamående. Jag låg hela dagen på golvet och F fick vara beredd med både spyhink och morfintabletter. Tacka gud för morfintabletter, de gjorde att jag tog mig igenom de värsta timmarna.

Hela denna händelse tar jag upp för att belysa hur pass vanligt det är med missfall i hopp om att färre ska känna sig ensamma eller ha skuldkänslor.

Trots att jag vet att jag inte får tänka det, så känns det fortfarande som att jag har gjort något fel och det var därför som den lille inte överlevde. Läkarna försäkrade mig om att så inte var fallet, men känslan kvarstår. Nu har jag en oerhört stöttande familj, chefer, F och vänner, så jag kommer ta mig igenom det här. Samtidigt blir jag verkligen imponerad av att tjejer klarar av att genomgå sådan här smärta och rädsla själv. Tjejer, vi är oerhört starka, glöm aldrig det!

För att återknyta till början. Jag och F hade inte vi tänkt oss barn nu, men detta var en tung upplevelse och jag kan leva mig in i den hemska smärta som uppstår då beskedet kommer då man försöker skaffa barn. Nej usch, året började inte på bästa sätt, men det kan samtidigt bara bli bättre och bättre här ifrån. Min kropp är fortfarande inte sig själv och jag hade aldrig kunnat tänka mig att de kroppsliga förändringarna skulle påverka mig så mycket och så länge. Jag känner mig svag, energinivån är inte där den brukar vara och jag har fortfarande problem med magen. I nuläget tar jag en dag i taget och försöker hitta tillbaka till mig själv genom att köra på med de vanliga rutinerna så gott det går.