Hejsan kära vänner!
Jag är ute på ett sådant somrig äventyr med min pappa. Igår kom han till Sundbyberg och parkerade i vårt garage. Han hade med sig cyklar, packväskor, tält och liggunderlag. Vår cykelsemester stundade!
Vi kom iväg ca 1-2 timmar senare än tänkt, men när vi bär trampat iväg så fanns ingen återvändo och ingen ånger för den delen heller. Det var bara full fart frammåt som gällde.
Första etappen var att cykla genom Sthlm city ned till Flemingsberg. Det är väldigt speciellt att cykla genom storstan. Pulsen, bilarna, byggnaderna, förbi slottet och genom gamla stan. Det sträckan är inte så lång, men tar en väldans tid pga alla rödljus och all liv och rörelse.
Väl förbi globen kunde vi plocka upp hastigheten en smula.
Jag cyklade förr mycket ned till skolan och till en kompis i Rönninge så jag hittade hela vägen ned utan GPS trots att det gått ett par år sedan sist. Så skönt!
I Rönninge stannade vi och åt middag innan vi tog nya tramptag ned vidare mot Trosa.
Min pappa han kan mycket han. Och att han skulle börja med akrobatik på äldre dar det hade nog ingen kunnat förutspå.
Vi cyklade genom ett ganska omvälvande skogsparti och småpratade om vägen medan vi letade oss fram. Plötsligt svängde vägen tvärt och lutningen ökade med 10000%. Vi var helt oförberedda och jag fick kasta mig på växlarna för att klara av stigningen.
Bakom mig hör jag ett rasslande ljud. Jag känner på mig att något är fel och sätter ned foten mitt i backen. Medan jag vrider på huvudet bakåt så ser jag i periferin hur min 70 årige far snor runt i luften och landat hyfsat på fötterna. Han hann inte växla ned, cykeln hade vält och han hade bara fortsatt runt i en bakåtvolt. Hahha!
Samma akrobatik hade han utfört för någon vecka sedan.. så vem vet det kanske är en ny hemlig hobby han har.
Vi hade bestämt oss att cykla ned till Trosa via Mörkö. Men vi kom lite på avvigvägar och när mörkret började lägga sig som ett täcke över det vindlade landskapet så var det svårt att hitta en bra tältplats.
Vi blev tröttare och tröttare och utan minsta ljus i sikte för att finns en tältplats så erinrade jag mig att vi sett en skyllt tidigare längs vägen. Rum.
Klockan var strax efter 22:00 och vi kom fram till ett helt nedsläckt hus. Ett telefonnummer stod på dörren och på vinst och förlust slog pappa en signal. En sömndrucken husägare svarade att han kommer ned. Vilken tur vi hade, de hade ett rum kvar till oss. Där sov vi gott!
