Godmförmiddag!
Lite av tjusningen med en cykelsemester är att man inte vet vart man kommer hamna, vad man kommer se, vad som kommer gå lätt, bli svårt eller om man ens kommer fram. Ovissheten ger en viss spänning.
Men de motgångar som dag 3 bjöd på gav inte riktigt den nervkittlande spänning som tidigare dagar. Snarare en gnagande oro i magen, kommer vi någonsin koma hem?
Men före vi snöar in på alla strapatser så måste jag säga wow så vackra landskap vi cyklade igenom. Vi hade strålande solsken och överlag var det en riktigt trevlig semester med min pappa.
Först och främst den j*kla motvinden! Vi hade motvind mer eller mindre hela sista dagen. Ni som har cyklat i motvind vet hur jobbig det kan vara. När det äntligen kom en lång nedförsbacke och jag tänkte att nu, NU kommer jag flyga fram. Nej då blåste det så kraftigt att om jag inte trampade nedför då stod cykeln still. Jag behöver knappt säga något mer.
Med sex mil kvar till mål hade jag och pappa cyklar igenom de vackraste landskapen. Böljande åkrar, små pittoreska stugor och sjöar som glittrade i solenssken.
Vi tog en backe, vi växlade ned och då PANG! Pappas kedja hoppa av på den främre klungan in mot ramen. Inte nog med det kedjan kilade in sig mellan ramen och vevpartiet. Den satt helt fast!
Kedjan rörde sig inte en millimeter och då kunde inte vi göra det heller. Vi försökte lirka loss kedjan från för den kilat in sig. Inget resultat. Vi försökte öppna kedjan och på så sätt ta av den ich lägga på den på nytt. Inget resultat.
Vi började om från början. Lirka, sparka, dra och svära. Inget resultat. Kedjan satt fast och vi började fundera på om J kunde hämta upp oss i Porschen och att vi skulle lämna cyklarna för att hämta din dagen därpå.
Efter en timme fick vi äntligen upp kedjan. Delade den och kunde få loss den från veven. Jag säger bara fy fan!
Inte nog med att vi cyklade den längsta etappen dag tre, att det var motvind, att vi nästan fick solsting, att kedjan fastnade. GPSen guidade oss även tre gånger in i en återvändsgränd.
Vi kände oss väldigt klar med cyklandet. Vi ville hem. Vi hade enbart en mil kvar och kunde nästan lukta oss till mållinjen. Nej då dyker vi på en återvändsgränd, måste vända, välja en ny väg. Sedan ytterligare en återvändsgränd och ytterligare en.
Men skam den som ger sig! Vi trampade vidare och efter många om och men var vi hemma i Sundbyberg! Klockan var 23:00, benen var stumma och krafterna slut men vi kunde höja näven upp mot kvällshimlen i en segergest och kliva av cykeln.