Igår satsade jag på ett sent träningspass med F. Olika armövningar och slutligen fyra sets med burpees för att få upp pulsen en aning. Allt rullade på väldigt bra tills F var klar, men det var inte jag. Då blev snabbt seriösa miner förvridna till asgarv och noggrant räknade repetitioner borttappade i flams. Vilket är härligt, men för mig var det lika bra att slänga in handduken och vända hemåt igen.
Idag samlade jag mod till mig och plockade ut cykeln. Det kanske låter fånigt att jag var rädd, men faktum är att det är stor skillnad att cykla i en storstad jämfört att cykla i mindre städer.
Först och främst: Vart ska man cykla..? Jag som inte kommer från Stockholm och vill träna inför loppet måste anstränga mig för att hitta lämpliga raka, relativt tomma och långa stråk.
2. Hur tar man sig fram? Ut ur lägenheten, och sedan är jag mitt i smeten. Cyklar man på trottoaren eller vägen? I Gävle är det ju superenkelt, man bara cyklar. HÄR not so much enkelt! Det är obehagligt att cykla på trottoaren eftersom det är fullt av folk. Sedan är det ju nästan lika obehagligt att cykla på vägen eftersom där finns arga bilister.
Slutligen var det även lite trassligt att få in känslan på cykeln. Det var länge sedan jag cyklade, det är även stor skillnad att cykla på en racercykel jämfört med en kärringsnurra. För att ens kunna ta mig framåt fick jag trixa ordentligt med växlarna och bromsarna vid varje backe och trafikljus.
Efter att ha krånglat runt inne i city, rörde jag mig mot bättre vägar. Mot Nacka. Där hittade jag fina stråk, som jag även kände igen från den tid då jag och F bodde där.
Efter några kilometer var det dags att vända. Jag var inte trött, men för säkerhetens skull ville jag att avsluta medan allt var på topp. Jag tycker att det är viktigt avluta medan det fortfarande känns bra, speciellt när det handlar om någon aktivitet som det tar emot att utföra. Förhoppningsvis blir det på så sätt lättare och lättare att utföra aktiviteten.
Solen sken lite smått, och allt var frid och fröjd tills jag skulle vända hemåt igen. Självsäkra jag tänkte ”självklart behöver inte jag cykla samma väg tillbaka, jag hittar hem ändå”
Det fick jag äta upp! Efter Nacka hamnande jag i Hammarbyhöjden, där jag cyklade runt, runt, runt… Slutligen var jag så less på att ha ont i baken av den hårda sadeln att jag plockade fram GPS’en som fick guida mig hem.
Förhoppningsvis försvinner smärtan i baken tills ikväll då jag vill träna ben, PUSS & KRAM